Här hemma rullar livet på som vanligt, det är tomt utan Gena. Det är nu jag märker hur stor plats hon faktiskt tog, det är väl det som gör att man saknar henne så mycket. Hon var ju alltid med. Hon utmärkte sig alltid, både på gott och ont :) men hon stod mig närmast.
Xanzi är så oerhört lätt på alla sätt och vis, han kan vara med överallt han gör inget väsen av sig.
Han skäller inte, lämnar jag honom och kommer hem så är det enda som jag hör svansdukningarna från sängen. Detta gör också att han är välkommen överallt. Det känns ganska skönt för jag tycker ju lite synd om honom att han blev ensam hund. Men det verkar inte gå någon större nöd på honom.
Till nästa ggn.
2 kommentarer:
Blir så ledsen att läsa dina rader. Det gör så ont att förlora en vän. Saknaden och tomheten du känner måste vara enorm. Kan bara ge ett råd - försök leva på de fina minnen du har. Förhoppningsvis bleknar de aldrig.
Ja tack... Det är inte lätt kan fortfarande sakna henne.
Men som sagt jag har minnena kvar, jag har även Xanzi som är så lätt att hantera som också kan umgås med alla människor och hundar utan problem. Tidigare var det jag som sa att dom inte skulle hälsa när man mötte någon. För Gena var lite elak. Inte fysiskt elak men hon gillade att skrämmas, ja passade det inte henne var hon fysiskt elak, tyvärr. Så jag undvek möten med sådana som inte var accepterade i hennes värld.
Men med Xanzi ja det är en omställning possitivt skall jag väl säga. Han är ju en följare och ingen ledare, så det är så smidigt. Snart har han även en liten Italienare som kompis. Min systers. Skall bli skoj.
Skicka en kommentar